tisdag 19 april 2011

Söndagslunch i Vic La Gardiole


Söndagen började för min del med ett gruvligt fyspass. Tillsammans med Fred och hans sex mountainbike-kompisar skulle jag tackla det lokala berget La Gardiole. Detta var endast tredje gången i mitt liv som jag gav mig ut på något som liknade seriös mountainbiking, men cykla kan man ju tänkte jag, så det var bara att haka på med lånad cykel. Sällskapet i övrigt har detta som sin främsta fritidssysselsättning, och ger sig av flera timmar varje söndag förmiddag. Gissa om jag blev frånåkt! Skam den som ger sig dock. Jag hängde med så gott jag kunde, men det blev nog några extra vätskepauser för min skull. Efter två och en halv timme kändes min kropp som en urkramad disktrasa, men jag hade fått uppleva garriguen på riktigt nära håll och dessutom vidunderlig utsikt över Medelhavet.

Mandomsprovet på La Gardiole följdes av en formidabel fransk långlunch hemma hos Anne och Fred. Först serverades en härligt söt lökpaj som aperitif, tillsammans med ett glas rött Pic Saint Loup, närmare bestämt 2006 Chateau de Cazeneuve Le Sang de Calvaire. En kavalkad av mörka bär möter näsan, med främst björnbär och sötmogna bigarråer. I munnen fortsatt härlig frukt, välbalanserade tanniner, och en lååång avslutning som gör att man bara vill ha mer. Riktigt, riktigt gott. Ett besök i Pic Saint Loup hamnade just högst upp på veckans att-göra lista.

Till förrätt följde sedan en bläckfisksallad, där bläckfisken marinerats i olivolja, vitlök, persilja och tomater under två dygn i kylskåpet. Detta var naturligtvis riktigt gott. Vi sköljde ner detta med ett enklare rosévin från Languedoc, med ursprungsbeteckningen Vin de Pays d’Oc. Flaskan var dock synnerligen spektakulär, med ett häftigt paisley-mönster designat av Christian Audigier (se bild).

Måltiden fortsatte med ytterligare en bläckfiskrätt, en specialitet från den närbelägna hamnstaden Sète. Nu hade bläckfiskköttet fått koka i en tomatbaserad sås med saffran, och andra spännande kryddor. Såsen smakades sedan av med en försvarlig mängd aioli. Inte magert, men ack så gott. Freds vinval till denna varmrätt var ett vitt vin från Domaine de l’Arjolle som heter Equinoxe. Det är gjort på den spännande, och nog ganska unika druvblandningen Viognier, Sauvignon Blanc och Muscat. Färgen var djupt gul och doften gav mig associationer till alla möjliga tropiska frukter. I munnen ett fylligt och smakrikt vin som passade perfekt till den mustiga bläckfiskgrytan. Bravo Fred!

Efter tre och en halv timmes oavbrutet ätande, drickande och pratande så avslutade vi med färska jordgubbar och vispgrädde. Vilken underbar lunch, och vilken tur att dagen inleddes med lite motion. Vive la France!

Inga kommentarer: