tisdag 30 juli 2013

Lyckad blixtvisit i Beaune


Efter några riktiga turistdagar i Paris med Eiffeltorn, Louvren, Champs Elysées etc. så fortsatte färden  mot min favoritstad och favoritregion, Beaune i Bourgogne. För att vara så effektiv som möjligt, smet jag iväg på egen vinturné direkt på morgonen, och resten av familjen lämnades nöjda vid hotellpoolen. Jag passerar först Pommard, och sedan Meursault, men första målet för dagen är faktiskt Puligny-Montrachet, några kilometer bortanför Meursault. Denna by är min nya favorit bland de vita bourgogne-vinerna, men jag är ännu inte tillräckligt kunnig när det gäller producenter. Därför blev det ett stopp på Caves Puligny-Montrachet, mitt i byn. Här kan man provsmaka vid bardisken, medan man bläddrar i den tjocka källarlistan. Jag bad om rekommendationer från den kunnige mannen bakom disken och vi enades ganska snabbt om 2010 Jacques Carillon Puligny-Montrachet, 2011 Domaine Bzikot Puligny-Montrachet Premier Cru Les Perrières och 2011 Michel Bouzereau Puligny-Montrachet Premier Cru Les Champs Gains. Nästa gång skall jag besöka producenterna här också, men nu styrdes kosan mot Auxey Duresses.

Första stoppet i byn var givetvis favoritproducenten Michel Prunier & Fille. Jag hade avtalat möte och togs emot av Madame Prunier. Detta var fjärde besöket, så jag visste ganska väl vad jag ville inhandla. Det blev 2011 Auxey Duresses Village, 2010 Auxey Duresses Premier Cru och 2009 Auxey Duresses Clos du Val Premier Cru medan vi småpratade. Madame Prunier klagade bittert på det oväder som hade dragit fram i tisdags, och skadat vinrankorna ganska ordentligt. Det hade tydligen haglat oavbrutet i 25 minuter, tills marken var helt täckt av vita iskorn. Pommard drabbades värst, men även Auxey Duresses fick också en ordentlig släng av hagelskuren. Vi får se om detta sätter några permanenta spår när det är dags för 2013 års skörd.

Efter Prunier var det dags att bege sig på jakt efter Domaine Lafouge. De av er som läste mitt inlägg om middagen på Drottningholm efter prinsessbröllopet kommer kanske ihåg att där dracks ett för mig helt okänt vin från Auxey Duresses. Nu skulle producenten spåras upp. På en bakgata i byn hittar jag till slut en liten skylt där det står, Jean Lafouge, Viticulteur. Jag går in på den lilla gården, och hör röster genom det öppna köksfönstret. Jag hälsar bonjour, och undrar om det är möjligt att köpa vin här. Jean Lafouge själv hoppar ut på kökstrappan, och hälsar välkommen, men han förklarar snabbt att han mest ägnar sig åt arbetet ute i vingården, så provsmakningar och försäljning hanteras av Jean Lafouge senior, dvs pappan. Vi introducerades och sedan bar det av direkt ner i källarvåningen under kökstrappan. Monsieur Lafouge undrade nyfiket hur jag hade hittat till dem, och vi kom snabbt in på Drottningholmsmiddagen. Stoltheten över denna leverans gick inte att ta miste på, men då man saknade importör i Sverige, så hade det hela tydligen hanterats via distributören i Nederländerna. Det mest troliga är nog att kungafamiljen kommit i kontakt med Lafouges viner under sina sommarsemestrar på Rivieran, för i Sverige finns ännu inte vinerna. Så hur smakade det då? Jo tack, alldeles utmärkt. Jag provar mig igenom det röda sortimentet, och det vinet som kungen valde, Auxey Duresses Premier Cru La Chapelle är faktiskt bäst. Här finns härligt typiskt röda bär, syra och tanniner i skön balans, trots att vinet är tokungt (2011). Med några fler år på nacken som kommer detta att bli magnifikt, och för ynka 15 euro är det dessutom ett riktigt fynd prismässigt. Gissa om jag var nöjd med min förmiddag.

söndag 28 juli 2013

Lunchstopp i Reims



Huvudmålet för dagen var Paris, men motorvägen passerar ju bara några kilometer från Reims centrum, så ett lunchstopp här är ingen omväg alls. Det finns flera trevliga restauranger nära katedralen, och där ligger också Caves des Sacrés. Denna vinbutik säljer bara champagne, och företrädesvis från okända, men ack så bra småodlare. Givetvis är det ännu trevligare att ge sig ut på vägarna runt Reims och Epernay för att besöka dem på plats, men om inte den tiden finns, så är Caves des Sacrés en verklig gudagåva. Servicen är utmärkt med bra informationsskyltar om varje butelj, och priserna högst rimliga. Även kära hustrun är mycket förtjust i champagne, så denna gång blev jag faktiskt t.o.m. påhejad att köpa ordentligt. Det blev två gamla favoriter, Gosset Brabant och Henriet Bazin, och sedan fastnade jag för Alain Lallement Tradition från byn Verzy. Hustrun slog till på ett par Mathieu Princet Rosé. Dessa är alla champagner som ingen människa har hört talas om i Sverige, men det är hela finessen, och gott brukar det alltid bli. Gossarna fick agera bärhjälp till bilen.  Nu mot Paris!

fredag 26 juli 2013

Rüdesheim am Rhein

Rüdesheim är ju något av huvudort i Rheingau. Jag har tidigare gjort många korta avstickare hit under tjänsteresor, men familjen har ännu inte sett den pittoreska byn på sluttningen ner mot Rhen. Nu anländer vi dessutom den bästa vägen, med bilfärjan över floden, från Bingen. Då har man en magnifik utsikt upp mot Berg Rottland, när färjan angör Rüdesheim.

En av mina tyska favoritproducenter, Georg Breuer, håller också till i Rüdesheim. De har en trevlig butik med möjlighet till provsmakning, mitt i byn. Tyvärr gjorde den bedrövliga trafiken på autobahn att vi kom fram efter stängningstid. Istället gick vi och åt middag på Rüdesheimer Schloss, ett hotell och restaurang som också drivs av familjen Breuer. Här sitter man i en gemytlig weingarten med levande umpa-umpa musik och vinrankor slingrande kring borden. Vinlistan innehåller givetvis Breuers hela sortiment, och jag passar på att prova deras flaggskepp, 2008 Berg Schlossberg Riesling.  Priset på restaurangmenyn är ungefär detsamma som Systembolagets.

Första intrycket av vinet är definitivt citrus, både när man sticker näsan i glaset, och första klunken. Det är mycket grapefrukt initialt, men sedan kommer mera tropiska frukter, en litet uns petroleum och fin mineralitet. En riktigt fin Rheingau Riesling helt enkelt, men något annat hade jag heller inte förväntat mig. Den fungerar dessutom perfekt till min pasta med färska kantareller. En mycket bra start på vinsemestern.......

torsdag 25 juli 2013

Vinsemester i Frankrike

Årets sommarsemester tillbringas återigen i Frankrike. Slutmålet är den lilla byn Graveson, alldeles söder om Avignon, i Provence. Vi tar bilen dit, så det kommer att bli en krokig färd, med många stopp på vägen. Som av en händelse så kommer vi att stanna en natt i Rüdesheimer am Rhein, mitt i Rheingau. Sedan fortsätter vi till Paris, med ett välplanerat lunchstopp i Reims. Efter Paris blir det Beaune, följt av Montpellier, innan vi landar utanför Avignon. Övriga familjen kanske tycker att mitt vinintresse får styra för mycket, men det är ju jag som kör. Vi brukar satsa på hotell med pool, och bara en vingård om dagen, och då är även barnen med på noterna. Diverse inlägg från resan kommer att följa.

måndag 1 juli 2013

Blaxsta Vingård


Blaxsta är något så unikt som en äkta svensk vingård, i en vacker södersluttning en bit utanför Flen. Här odlas sedan år 2000 ädla druvor såsom chardonnay, merlot och vidal. Det känns nästan overkligt att se vinrankor med vita björkstammar och en rödmålad svensk lada i bakgrunden. Men det är på riktigt, väldigt mycket på riktigt. Entreprenörsparet Göran och Ulrika Amnegård har med mod och nybyggaranda skapat något som alla mat- och vinintresserade bör få uppleva.

Går det då verkligen att odla druvor för seriös vinproduktion så här långt norrut? Ulrika visar oss runt, och ger oss samtidigt många argument för svensk vinodling. Här finns ingen vinlus, för den klarar inte de svenska vintrarna. Vårt nordliga läge ger cirka 25% fler soltimmar tack vare de långa dagarna under sommarhalvåret. De stora kontrasterna mellan soliga dagar, och kyligare nätter skapar mer smak och aromer i druvorna.


Men visst är det också tufft i detta klimat. Förra årets regniga sommar gjorde att hela druvskörden bedömdes som otjänlig att göra vin på. Det fick bli simpel druvjuice istället. I år ser det dock mer lovande ut. Marken under rankorna täcks av markväv, för att bevara så mycket som möjligt av solvärmen. Druvorna kan bara planteras i sydsluttningar, och helst också med gott skydd för nordanvinden. En stor del av vinrankorna gömmer sig faktiskt bakom den stora ladan som ger ett ypperligt vindskydd. Trots dessa åtgärder så stryker en del rankor med under en lång vinter. Blaxsta är en stor gård, med en total areal på 270 hektar, men bara 2,6 hektar är planterade med vinrankor. Här finns alltså fortfarande betydligt mer raps än vindruvor. Av vingårdsarealen så är cirka 80% vidal blanc, importerade från Kanada, och resten merlot och chardonnay. Mycket av inspirationen och vinkunskapen kommer faktiskt från Kanada, där makarna Amnegård har bott under en lång period. På Niagara-halvön, mellan Lake Erie och Lake Ontario produceras mycket bra vin, inte minst det berömda isvinet, gjort på just vidal-druvan.


I den stora lada som agerar vindskydd för vidal-plantorna finns också den lilla vinfabriken, och ett mycket trevligt provningsrum, med utsikt ner mot sjön. Ulrika visar oss runt i den småskaliga produktionen, men allt som behövs finns på plats: pressar, slangar, ståltankar, ekfat, buteljering, korkningsmaskin, etc. Efter rundvandringen landar vi i provningsrummet, där vi får smaka tre äpplebaserade viner, då druvvinerna kommer att serveras senare, till middagen.  Vi inleder med Harvest Apple Cuvée. Detta är ett ganska enkelt, halvtorrt äppelvin, som fungerar perfekt till en picknick, men kanske inte mer. Sedan fortsätter vi med 2009 Åkerö Icewine. Detta är alltså ett isvin, gjort på frostnupna Åkerö-äpplen. Den Calvados-liknande doften är helt enkelt sagolik, och smaken likaså. Mina referensramar är ganska tomma när det gäller fruktviner, men detta är otroligt gott, och bjuder definitivt på en stor vinupplevelse. Vi avslutar med Mulled Apple Wine. Mulled Wine är ju den anglosaxiska världens svar på glögg, och här hittar vi de traditionella julkryddorna som nejlikor och kanel. Ganska gott som kuriosa, men inte ens i närheten av Åkerö-vinet.


På kvällen sätter vi oss vid dukat bord på sommarrestaurangen Kung Blacke. Här komponerar köksmästare Göran Amnegård varje kväll en ny fem-rätters avsmakningsmeny där det mesta är lokalproducerat, och dryckerna "hemkörda". Vi inleder med en rå havskräfta, som vi själva får tillaga på en skållhet sten vid bordet. En originell och trevlig inledning på middagen, och gott blev det också. Sedan serveras en helt ljuvlig sallad med färsk aprikos, päronstavar och en ost smaksatt med vit tryffel. Mums! Till de inledande två rätterna drack vi 2009 Blaxsta Chardonnay. Här är återigen ett vin som överraskar och imponerar. Jag hade förväntat mig en mycket syrlig upplevelse, med dessa nordliga druvor, men syran är mycket behagligt balanserad av fin citrusfrukt, främst grapefrukt, och en försiktig ekfatsbehandling. Vinet har legat en dryg vecka på nya fat av fransk vit ek, och det är precis lagom för att locka fram en mild vaniljton. Hade jag provat blint så hade jag nästan gissat på en ung Meursault. Mycket imponerande. Detta är seriöst vinmakande med hög kvalitet. Tyvärr finns bara något hundratal flaskor att tillgå varje år. Ni får åka till Blaxsta och prova på plats istället.


Måltiden fortsätter med knaperstekt anka, serverad med ett potpurri av svenska primörer. Återigen, sagolikt gott, och vi får nu rött i glasen, 2008 Blaxsta Merlot. Detta är en ganska lätt och sofistikerad merlot, med syrliga körsbärstoner och mjuka tanniner. Ett riktigt bra hantverk, men jag är inte fullt lika imponerad som av chardonnay-vinet. Efter ankan följer en ost gjord på älgmjölk, tro det eller ej. Till detta dricker vi 2011 Rosehip Icewine. Om ni inte vet vad rosehip är så kan jag upplysa om att det betyder nypon. Vi dricker alltså vin gjort på frusna nypon. Även detta har lite calvados-karaktär, med en gnutta bränd, knäckig ton. Helt ok, men inte alls lika bra som Åkerö-vinet.

Måltiden avslutas med en crème brulée, med ett täcke av lokalt tillverkad lönnsirap. Till detta får vi äntligen dricka vingårdens verkliga stolthet, 2007 Blaxsta Vidal Icewine.  Vinet har minsann vunnit guldmedalj i en stor internationell vintävling, och jag kan verkligen förstå varför. Här kombineras både hög syra och hög sötma med utmärkt balans. Tänk er kombinationen farinsocker och rabarber. Detta är ett av de bättre söta vinerna som jag smakat, och det kan definitivt mäta sig direkt med de kanadensiska förlagorna från Niagara, såsom Inniskillin och Peller Estates. Det kostar 699 kr i Systembolagets beställningssortiment, och då är det en ganska liten flaska dessutom. Det är mycket pengar för vin, men efter denna upplevelse tvekar jag inte ett ögonblick att köpa. Alla som har det minsta vin- och matintresse borde verkligen besöka Blaxsta. Detta ställe överträffade alla mina förväntningar. Ett varmt tack till Ulrika och Göran för er gästfrihet, er entusiasm och den höga kvalitet som ni levererar till gästerna. Jag kommer tillbaka!